21/3

Idag har jag en vän som fyller år.

Sofie.

Hon bor i Dalarna, har en karl och en son på 6 månader.

Eller ja, vän och vän, vi brukade vara goda vänner i alla fall...

Det är synd att vi knappt ses nuförtiden...

När vi gick i skolan, umgicks vi i princip varje dag.
Hängde på ett fik på eftermiddagarna, drack på tok för många iste, och skrattade hysteriskt.

Varför gör man aldrig sånt längre..?
Ska det verkligen vara såhär trist att växa upp ?
Jag har nästan inga vänner kvar.

Alla är upptagna med sina nya liv.

Jobb. Hem. Sambos. Barn.

Jag däremot är inte särskilt upptagen, men tyvärr inte tillräckligt engagerad.

Jag hart försökt, fick ingen respons, och slutade till slut.

Ibland saknar jag det, saknar dom.

Ibland känner jag att det är överskattat.

Jag har ju min familj, min man och min katt.

Sen kryper det tillbaka igen.

Tänk att ha den där bästa vännen.
Som vet vad du känner innan du vet om det.

Som man kan vara sig själv med, till 110%.

Som känner dig, och ändå stannar kvar.

Som man kan skratta hysteriskt med.

Eller gråta ut hos.

Den.